De politiska fångarna i Baskien: Första dagen i frihet

Första dagen i frihet

·         “Låt oss ta varandra i armen och gå härifrån förenade”

·         “Vi kämpar för ett politiskt projekt som är självständighet och socialism”

I det andra reportaget från Baskien, har Flammans Dick Emanuelsson träffat den politiska fången Iker Iparraguirre Galarraga och hans första dag i frihet och hur befolkningen i den lilla staden tog emot honom.

AZPEITIA / BILBAO / Svaret från de närmare hundra lunchgästerna kom efter cirka 15-20 sekunder: Lepoan hartu eta segi aurrera, “Låt oss koppla en armkrok och gå härifrån förenade”. Den baskiska folk- och kampsången ljöd över det öppna torget i staden Zarautz i provinsen Gipuakoa, mellan San Sebastian (Donostia) och Bilbao.

Videon som finns på YouTube [1] överraskar inga basker, men däremot en ordinär europé. Den maskerade säkerhetspolisen kunde inte uppträda mer provokativt. Två grupper av kravallbeväpnade poliser gick omkring med videokameror och filmade var och en av lunchgästerna mer eller mindre under nästippen. Ingen föll för provokationen. I stället skanderade man med ölsejdeln i handen och ett leende; Kalera, kalera, borrokalari kalera, ”Gatans kämpar är tillbaka på gatan”.

MOTIVET FÖR POLISPROVOKATIONEN var att en ETA-fånge hade släppts ur fängelset och togs emot av familj, vänner och kamrater. I Spanien är det förbjudet att ens visa ett foto över en politisk fånge. Då slås manifestationen ner omedelbart. För den spanska staten ser det som en skymf mot offren för ETA:s 50-åriga politiska och väpnade kamp. Majoriteten av ETA:s offer är militärer, poliser och personer ur det rättsväsende som dömt ETA-medlemmarna till vad som i praktiken är livstidsstraff. Det borgar de spanska undantagslagarna för.

Inte någonstans i Europa finns det så många politiska fångar som i Baskien. Nästan 700 basker sitter fängslade runt om i Spanien, bara sex procent av dessa fångar återfinns i fängelser i Baskien. Därför gick över 110.000 basker ut på gatorna i Bilbao den 7 januari i år. Massdemonstrationen krävde att de baskiska politiska fångarna ska åtnjuta de rättigheter varje fånge har rätt till och framför allt rätten att avtjäna sitt straff i närheten av sin familj.

”FÄNGSLAD I FRANKRIKE ETA:s förmodade logistikchef och två andra ETA-medlemmar”. Så löd rubriken på framsidan av tidningen “20 minutos.es” den 26 juli 2007 [2]. En av de tre var Iker Iparraguirre Galarraga och tidningens beskrivning var följande:

”Född i Azpeitia 1978. Han figurerar på Civilgardets och den Nationella Polisens lista över de mest eftersökta terroristerna och är på flykt sedan 2005 när han lyckades ta sig ur den polisoperation som upplöste terroristorganisationens rekryteringsenhet”.

Iparraguirre dömdes till 4,5 års fängelse i Frankrike. Den 12 februari i år överlämnades han till den spanska polisen och efter en månad i fängelse släpptes han. Hans far, bror och två kusiner har under årens gång dödats i strider med Civilgardet. Och det är en nervös 34-åring som jag stöter på en lördagskväll. 500-700 av staden Azpeitias 14.000 invånare har mött upp för att hälsa honom välkommen tillbaka till friheten, även om en förkrossande majoritet i denna bergstad, där alla undantagslöst bara talar baskiska, anser att friheten bara kan uppnås när Baskien erövrar full självständighet från den spanska staten.

MOT ALLA ODDS ingriper inte polisen denna kväll när människorna, som samlats på torget, börjar en ”promenad” med en stor banderoll i täten med Ikers porträtt och en paroll på baskiska. Demonstrationen går en 5-6 kvarter genom stadskärnan. Överallt i fönster hänger den i dag klassiska näsduken med den baskiska kartan och texten med krav på frihet för de politiska fångarna.

Blyg och nervös säger han att han inte är van att ge intervjuer men bestämmer i alla fall att vi kan talas vid efter det stora politiska och kulturella mötet som hålls på en basketbollarena.

– Civilgardet tillåter i allmänhet inte den här typen av manifestationer. Men efter de senaste stora valsegrarna för den baskiska vänstern, men framför allt efter jättedemonstrationen den 7 januari, har myndigheterna begripit att Baskiens folk kräver tillbaka sina kvinnor och män, de politiska fångarna.

Det säger Asier Altuna Epelde. Han är också före detta politisk fånge. Men i dag innehar han posten som internationellt ansvarig för Latinamerika inom den baskiska vänstern (Izquierda Abertzale). Han är oerhört optimistisk och ser stora möjligheter för att vänstern i allians med demokratiska baskiska men även spanska krafter i Baskien, ska kunna gå vidare och vinna mer mark i kampen för oberoende.

MÄNNISKORNA TAR PLATS och välkomstmötet startar. Jag begriper dock inte ett smack eftersom hela mötet genomförs på baskiska. En videofilm om den unge Ikers barn- och ungdom visar hur en ung basker sakta men säkert får sin politiska skolning i både den teoretiska men framför allt den praktiska politiska kampen. Flera musikinslag framförs och avslutningen formeras av före detta politiska fångar från staden, åtminstone de som offentligt vågar gå upp på den stora scenen. Hela tiden applåderas både Iker som de före detta fångarna.

– Mötet i dag är ytterligare ett steg mot amnesti. Personligen känner jag mig omkramad av alla dessa människor som har slutit upp idag för att välkomna mig efter sju års frånvaro. Deras stöd ger mig möjligheter att börja på nytt men också, att fortsätta den politiska kampen som jag valde redan i min ungdom, säger Iker Iparraguirre när Flamman träffar honom efter mötet.

UNDER DE NÄRA FEM åren i franskt fängelse tilläts han inte att göra ett enda telefonsamtal till sin familj i Baskien. Rätten att få ta frisk luft var också minimal. Vid hans sida står Manu Ugartemendia, som tillbringade sex år i franskt fängelse och som släpptes för tre månader sedan.

– Jag anklagades för ETA-medlemskap men ställdes inte inför rätta en enda gång under de sex åren. Och när det till slut blev rättegång, släpptes jag fri. Det talas om att Frankrike är den historiska frihetens bålverk. Men vi basker ser det inte så. Till och med Europadomstolen för mänskliga rättigheter i Strasbourg dömde Frankrike att betala ett skadestånd på 6000 euros för sex år som de stal från mig! säger en indignerad Ugartemendia som också tillbringade fyra år i spanska fängelser för samma anklagelser.

Han säger att den politiska övertygelsen gör en politisk fånge stark och kapabel att inte bryta ihop utan att övervinna förnedring, tortyr och pressen bakom gallren.

– Övertygelsen är intakt även i de svåraste situationer i fängelset. Du tror på Saken och vi kämpar för ett politiskt projekt som är självständighet och socialism. Och den tron är så stark att den också förstärker oss som personer, understryker Ugartemendia.

EFTER ATT ETA den 20 oktober 2011 offentliggjorde sin i dag historiska deklaration [3] om att organisationen definitivt upphör med den väpnade kampen, har frågan om de politiska fångarna hamnat i rampljuset. En som verkade för att den väpnade kampen skulle förvandlas till enbart en politisk kamp var Batasunas ledare Arnoldo Otegi och landsorganisationen LAB:s generalsekreterare Rafael Díaz.

Den 13 oktober 2009 sammanstrålade Arnaldo Otegi, offentlig talesman för det förbjudna vänsterpartiet Batasuna, Rafa Diez, generalsekreterare för landsorganisationen LAB, vänsterledarna Sonia Jacinto, Arkaitz Rodríguez och Miren Zabaleta. Målet för gruppen var att utarbeta ett förslag av politiska riktlinjer för att övertyga ETA att byta den väpnade kampen och i stället slå in på en fredlig övergång i kampen för en baskisk stat.

MEN GRUPPEN GREPS av den hemliga politiska polisen, anklagad för att ha bildat en stödgrupp till ETA. Domaren Baltazar Garzón anklagade gruppen för att gå i spetsen för Batasuna som han påstod hade sedan en lång tid hade förberett ett dokument som skulle utlysa en partiell vapenvila. Målet var att ena den baskiska vänstern och även den andra stora baskiska landsorganisationen ELA och lägga fram ett politiskt alternativ till kommunalvalen 2011. Fängslandena orsakade en av de största demonstrationerna i Baskien och utlystes av majoriteten av landsorganisationerna och som stöddes av alla de baskiska partierna. De fem som verkade för en fredlig lösning dömdes av den spanska domstolen till tio års fängelse i en process som leddes av den i utlandet hyllade Baltazar Garzon.

Domslutet ska ses som ett av många beslut att blockera alla legala vägar för den baskiska vänstern att delta i vad den spanska konstitutionen garanterar i allmänna val. Men den spanska författningsdomstolen beslutade överraskande att med sex röster mot fem ge den nationalistiska vänsterkoalitionen Bildu rätt att ställa upp i valet i maj 2011. Valresultatet blev en chock för federalisterna, högern och de spanska socialdemokraterna i PSOE, eftersom Bildu blev det parti som vann flest mandat, till och med fler än PNV, det kristdemokratiska baskiska nationalistpartiet.

MEN DE FEM SOM hade arbetat för en fredlig politisk lösning på den baskiska frågan och hade lyckats övertyga ETA om att överge den militära delen av sin politiska kamp, släpptes inte fria. Det hade varit den logiska konsekvensen, men de sitter fortfarande fängslade sedan tre år.

– Fienderna till freden kommer inte att få gehör i Baskien, skrev Arnaldo Otegi från sin fängelsecell i en analys av den politiska situationen.

Även den baskiska vänstern Izquierda Abertzale fördömde högsta domstolens beslut att stå fast vid det långa fängelsestraffet som de menar ”helt enkelt är skandalöst och oacceptabelt”.

– Den samma (domstolen) utfärdar ett straff mot dem som i sitt politiska arbete verkade för att övertyga ETA om den historiska nödvändigheten av en freds- och politisk normaliseringsprocess. De fem är de som skapat grunden för den politiska och sociala förändringen som det baskiska samhället genomgår.

EN VACKER OCH STILLSAM söndagseftermiddag i Bilbaos historiska centrum, träffar Flamman Iratxe Uritxar. Den höggravida kvinnan är advokat för det Baskiska Observatoriet för Mänskliga Rättigheter. Hon både försvarar de politiska fångarna och vet in på kroppen hur det är att vara anhörig till en politisk fånge eftersom hennes egen man, vilket jag får reda på senare, sitter fängslad.

– I grunden har inget hänt. Den spanska regeringen vägrar att upphöra med undantagspolitiken som den under alla år har verkställt mot det baskiska kollektivet för de politiska fångarna. Regeringen fortsätter att tillämpa alla rigorösa åtgärder mot fångarna och inne i fängelset fortsätter regimen.

Enligt Iratxe Uritxar har antalet kvinnliga fångar ökat de senaste åren, även om de är färre än männen, 200 mot 500 män. De drabbas på sätt och vis hårdare eftersom det är lättare att isolera kvinnorna, att placera dem längre bort från familjen, ensamma eller två och två.

– Det existerar en strukturell diskriminering av kvinnorna eftersom fängelserna är gjorda för män. Det finns mycket få kvinnofängelser och ännu mindre fängelser för att härbärgera mor och hennes barn. De saknar gynekologiska mottagningar och vid behov förflyttas de med handfängsel och de tas inte ens av vid behandlingen. Barnen får, enligt spansk lag, stanna med modern fram till tre års ålder.

DET VERKLIGT STORA och rättsvridiga problemet som upprör baskerna är den spanska statens utplacering av fångarna över hela det spanska territoriet. Till och med Kanarieöarna utanför Afrikas kust hade fram till för några år sedan baskiska fångar. Det är en medveten politik säger Iratxe Uritxar för att bryta ned sammanhållningen och moralen hos både fångar som anhöriga. Men fångarna är inte bara utspridda rent geografiskt. Inne i fängelserna splittras det baskiska fångkollektivet för att försvåra kampen för deras rättigheter.

– Men regeringen har inte lyckats isolera fångarna från det baskiska samhället. Tvärtom. Varje vecka reser många släktingar eller anhöriga till fångarna ända upp till 70 mil för att träffa sin make, far, mor eller hustru. De får hjälp av många frivilliga som varje veckslut ställer upp med både fordon som pengar eller på andra sätt bidrar till att den närmaste kan träffa fången. För fången är ovisst om han ska få besök under veckoslutet eftersom den anhörige måste be om ledigt på jobbet. Eller oron om att drabbas av en olycka på vägen, vilket dessvärre är vanligt. Förra veckan krockade fyra fordon som hade ett fängelse som destination.

DEN 7 JANUARI I ÅR GICK 110.000 BASKER ut på gatorna i Bilbao och krävde först och främst en ”repatriering” av de politiska baskiska fångarna. Det var den största baskiska manifestationen i modern tid, säger alla basker Flamman talar med och visar att det baskiska folket inte glömmer eller negligerar de 700 fångarna.

– Även internationellt fick fångarna stort stöd för ingen begriper varje den spanska staten måste sprida ut fångarna. Både den spanska lagstiftningen och internationella rätten är också entydiga och säger att fången bör placeras i det närmaste fängelset i förhållande till sin bostad&familj eller anhörig för att familjebanden inte bryts. Nu talas det allt mer från en spanska statens sida om att varje fall ska studeras individuellt och inte ses som en kollektiv bestraffning av de politiska fångarna.

Vid sidan av repatrieringen av fångarna så anser Iratxe Uritxar att fallen med de obotligt sjuka fångarna är en akut fråga. Den tredje frågan handlar om ”Doctrina Parot”, en faktisk undantagslag som i praktiken dömer många av fångarna till livstidsstraff trots att det enligt den spanska författningen är förbjudet.

– Enligt denna doktrin har de baskiska fångarna inte rätt till straffreducering. I stället har straffen förlängts med 10-12 år, enligt en ny tillämpning. Det betyder att fångar som borde ha frigivits för flera år sedan, i stället har fått sina straff förlängda med tio år vilket i praktiken betyder livstid.

DEN NYA HÖGERREGERINGEN under ledning av Mariano Rajoy vägrar att diskutera de övergripande politiska frågorna för att skapa broar och förståelse om att en dialog är det första steget mot en politisk lösning på Baskienfrågan. De vägrar ens att diskutera en Sanningskommission som ska forska i orsakerna till konflikten men också fastställa skuldbördan på bägge sidor.

– De politiska fångarna är en konsekvens av en politisk konflikt och som sådan måste också lösningen vara politisk. Det baskiska samhället är medvetet om detta men även de spanska ledarna. Men en femma är att vara medvetet om detta och en annan är att starta en sådan debatt som Baskien kräver, menar Iratxe Uritxar0.

Hon menar att “Normen i Baskien är Undantag” för hur staten tillämpar sin syn i fråga om de politiska fångarna.

– Nästan undantagslöst sitter fången i fyra år innan han ställs inför rätta. Det är maxtiden för undantagslagen mot fångarna. När fången till slut ställs inför rätta är det inte ovanligt att han frikänns och släpps, som i Ikers fall.

– På den politiska straffskalan placeras en stor majoritet av fångarna från det baskiska fångkollektivet på Skala 1 som är den mest repressiva. Det betyder att fången bara kan vara utanför cellen i 2-4 timmar per dag. I Brottsbalken paragrafer handlar det om tillämpning av enskilda fall men mot de baskiska fångarna är det en generell tillämpning av kollektivet.

HON MENAR ATT DEN spanska antiterroristlagen är bokstavligen elastisk. Brottsartiklar har successivt införts som är mycket subjektiva och svåra att bedöma för de är abstrakta, täcker nästan allt för den är flexibel, abstrakt och komplicerad att konkretisera som straffrätten måste vara.

– Du kan ställas inför rätta på basis av denna lag om du bär ett fotografi offentligt av en politisk fånge för det antas att du skymfar offren för ETA. En person kan anklagas för terrorism även om både domare, åklagare och polis är medvetna om att personens metoder är helt fredliga och han använder dem för att försvara sina idéer. Här existerar ”fredlig som våldsam terrorism”. I Europa finns det ingen förståelse för denna logik eller jämförelse för vad som utspelas i Baskien mot fångarna.

I nästan alla medier har bara offren för ETA:s aktioner kommit till tals. Men om det existerade en Sanningskommission som skulle utreda också statens brott mot ett folk, vad skulle bli resultatet? frågar Flamman den baskiske advokaten.

– Offren eller de anhöriga till offren för den spanska staten har aldrig intervjuats eller erkänts som offer. Basker har dött av tortyren på polisstationer men inte ens tortyren erkänns. Det återstår en lång väg att gå innan det erkänns att en baskisk fånge som avlidit har gjort på grund av tortyren. Det är alltför många offer.

DOMAREN BALTAZAR GARZÓN avsattes för en tid sedan efter att det avslöjats att han hade gett tillstånd för poliserna att avlyssna advokaterna till höga dignitärer med brottslig bakgrund hos det regerande partiet Partido Popular (PP).

– Det gav en fingervisning om hur staten agerar. Som baskisk advokat kan jag försäkra dig om att det inte bara skett en eller tio gånger utan många fler gånger. Baltazar Garzón gjort mycket för att få ett anseende utanför Baskien. Men här behövs inga kampanjer för vi vet att det är en domare som har haft många torterade och sönderslagna basker framför sig som har utsatts av tortyr. Men han har inte gjort ett enda dugg för att förändra denna verklighet. Nu framställer han sig som den store försvararen av mänskliga rättigheter som har förtrampats i hans eget fall. I Baskien behöver vi inga förklaringar för vi känner honom alltför väl. Många basker sitter av långa fängelsestraff som baseras på hans instruktioner.

Garzon blev internationellt omtalad efter att han utfärdade en arresteringsorder mot den chilenske diktaron Agusto Pinochet när denne befann sig i Storbritannien, inbjuden av sin gode politiske vän, Margret Thatcher.

– Han visste att det inte skulle leda någonstans. Men i de summariska rättegångar som han har gemomfört i Baskien har han stängt medier, beslutat om massarresteringar och blundat för tortyr. Europadomstolen i Strasbourg dömde förra året den spanska staten för att inte ha vidtagit effektiva åtgärder mot ett fall av tortyr som var ett hjärtskärande fall. Offret stod framför Baltazar Garzón och vittnade om vad som hade hänt men Garzon gjorde inte ett smack.

– Mannen hade våldtagits av poliserna med käppen från en sopkvast. De placerade en plastpåse över huvudet för att kväva honom. Under fem dagar pågick inleddes och inte en enda åtgärd vidtogs. Inga som helst undersökningar eller utredningar startades varför den spanska staten dömdes av Europadomstolen.

KYRKKLOCKORNA I BILBAOS historiska centrum klämtar och jag frågar Iratxe Uritxar när vi kan se en lösning på den baskiska fångfrågan.

– När vi ser en lösning på den politiska konflikten i Baskien. Vi är optimister för vänsterns stora valsegrar var en bekräftelse på att den stora majoriteten av folket är trötta på att bli hunsade.

KORTFAKTA OM DE POLITISKA FÅNGARNA I BASKIEN

• Särskild lagstiftning som tillämpas mot de baskiska politiska fångarna.
• Det är inte domstolar i San Sebastian eller Bilbao utan specialdomstolar i Madrid med specialåtgärder som genomför rättegångarna.
• Doctrina Parot, är en juridisk “formel” som förlänger strafftiden som de facto i många fall är ett livstidsstraff, förbjudet i den spanska författningen. Rätten till straffminskning/lindring efter att fången har suttit av en del av sitt straff exkluderas de baskiska fångarna på grund av en ny tolkning av lagen.
• Den preventiva maxtiden i häktet är fyra år. Denna tid är mer regel än undantag för de baskiska fångarna utan rättegång.
• Det finns inga fängelser som är strukturerade för de kvinnliga politiska fångarna. De saknar rätt till gynekologisk behandling och mottagning och de transporteras till sjukhuset med handfängsel tillsammans med manliga fångar.
• Fångar med obotbara sjukdomar hålls fängslade och som borde ha tillgång till behandling utanför murarna och i närheten av sin familj eller närstående.

D.E.